Anarki. Inte I The UK.

Ju mer jag läser om anarkistiska tankar och funderingar, och ju mer jag läser om det syndikalistiska tankesättet, och ju mer jag läser nyheterna, desto mer börjar jag inse att det jag tycker och tänker och mina politiska övertygelser egentligen hör hemma mestadels hos anarkisterna.

Jag tycker verkligen att ingen skall ha makt över någon annan utan att dessa andra skall ha haft något att säga till om dennes maktgaining från första början, samt att de skall ha rätten att avsätta den personen ifall denne missbrukar sin makt. Jag tycker att de som arbetar på en arbetsplats skall ha mycket att säga till om hur den arbetsplatsen sköts, och jag tycker att chefer inte skall ha rollen att bestämma och peka med hela handen, utan att styra, ordna samman, och ge råd, så länge dennes underlydande anser att denne gör ett bra jobb. En chef ska helt enkelt vara där för att ge en central synpunkt, och inte mer; ett sätt att undvika ineffektivt agerande, genom att någon håller koll på vad som händer. Det betyder inte att man har rätten att bestämma vad som händer unilateralt; snarare så att man sätts i en position så att man kan ha översikt över vad som faktiskt pågår, och man sätts i den positionen genom respekten hos de människor man hjälper genom att övervaka.

Så. 25 år gammal, har jag kommit fram till att min egentliga övertygelse är anarkismen (på det stora hela), generellt sätt. Det är lite pinsamt; som att gilla linkin park eller chemical romance; det är en sådan sak som svartklädda tonåringar mest brukar säga att de gör (liksom proklamera sig "nihilister" eller låtsas skära sig i handlederna), men det är så det är. Jag hyser inget större hopp om att världen skall förändra sig spontant för att bli mer enligt mitt sätt att se saken, men jag kan iallafall göra mitt för att få den sådan.