Jesus, Djävulen Och Jag På 104 Kvadrat

Hur är det egentligen att leva med Jesus och Djävulen? Visst, det är en bra lägenhet, hyran är rimlig och det ligger på ett bra ställe, men vad händer egentligen i lägenheten?

Svaret finner du här.

Horatio Caine One Liners

Ifall ni inte har sett den än: sju minuter med Horatio Caine och hans solglasögon.

För övrigt

Är ju "Go Corporate Zombies!" också världens bästa bandnamn.

Re: Your Brains

Efter ännu ett par produktiva timmar youtubesurfande, så har jag hittat den här godingen:


Go Corporate Zombies!

Ännu en Fratellislåt

Ni har alla hört denna.

Chalmersnostalgi

Var på SYTYCD- och Top Model-kväll hos Kompis Lis o Kompis Sof ikväll, och åkte sen hem genom stan sent på kvällen.

För er som inte vet, så började nollorna på chalmers nu i måndags. Eller kanske till och med förra måndagen, tror jag. Hur som helst var det fullt av dem på vagnen, på stan, och jag träffade på ett gäng med nollbrickor redan när jag väntade på bussen. De var fulla, glada, och kramades, och de sjöng studentsånger och gick omkring i grupper om sex-sju-tio personer.

Och självklart blev jag chalmersnostalgisk. När gick chalmers från att vara något roligt och utmanande till något man bara vill bli av med och slippa? Jag minns att chalmers kändes intressant och, tja, spännande en gång i tiden. Man hade alltid människor man kunde hälsa på, aktiviteter man såg fram emot, saker att göra. Även om en kurs var tråkig som sågspån så var oftast den andra intressant, och även på de tråkiga kurserna kände man att man lärde sig något, att man blev smartare och visste mer om världen än man gjorde innan.

Även de kurser man körde, eller var tvungen att sitta och plugga sexti timmar i veckan de sista tre-fyra veckorna innan tentan var på sitt vis roliga. Man satt i sitt rum med sina fem chalmerskompisar, man lärde sig saker, skämtade, fikade, sedan drack man vin och åt middag eller gick och dansade ifall det var fredag. Man drack gratisvin på cocktailpartyna, skojade med handledare, hälsade på faddrarna, drog runt på pubrundorna, svor över cremona eller västtrafik, funderade över partiella diffekvationer sent på kvällen och pratade om livet med sina klasskompisar. Man somnade utmattad efter en dag full med saker, och klev upp tidigt nästa morgon för att göra det igen, och det kändes bra.

Men nu... Nu, nu känns det bara som att chalmers är en plikt man ska göra klart, som ett stökigt rum man måste städa ur innan man flyttar. Jag ser inte på något vis fram emot att börja där igen, känner ingen nyfikenhet inför min kurs. Den starkaste känslan jag har är oro ifall jag kommer klara den så jag får csn och kan börja jobba senare. Kurserna känns mer som saker att göra undan så jag får mitt diplom än som kurser där jag kan lära mig saker, där jag kan utvecklas. Jag känner nästan ingen på chalmers, mina faddrar har gått ut eller hoppat av, mina klasskompisar går en av femtielva olika mastrar eller pluggar utomlands, jag känner inte igen de under mig och jag kommer mest att gå i samma klass som ett gäng utbytesstudenter som sågottsombara kommer umgås med andra utbytesstudenter.

När slutade chalmers vara bra, och blev något att undvika? När slutade jag att känna att mungiporna drogs upp i ett leende när jag kom att tänka på något roligt som hänt där varje gång jag gick förbi, för att istället ersättas av en trött suck och ett hugg i bröstkorgen? När slutade jag bry mig?

The Fratellis - Chelsea Dagger!

Äntligen! Har haft den i huvudet i två dar utan att veta vad den heter. Tack till vadheterlaten.se, utan dem hade jag varit galen inom ett par dar.

Best of the Weekend

Bästa sakerna med en kräftarhelg i småland, i ingen speciell ordning:

• Mata hästarna, eller iallafall ena hästen
• Midnattsbada på fyllan
• Sunka runt i gröna kläder
• Åka båt
• Ro båt
• Träffa kompisarna man inte sett på hela sommarn
• Leka gladiatorspel med kräftor
• Leka med kattserna (sic)
• Retas med fåren
• Ätaätaätaätaätaätaäta massa mat
• Ha kräftarfest med sång och snaps

Stettsonhattar

Jag var och hälsade på Klasskompis Joh häromdan, såg film och käkade popcorn och såg futurama och så, snackade skit och hade trevligt. Filmen vi såg var Darwin Awards, filmen baserad på siten med samma namn, och den växlade mellan jätterolig och... förutsejbar? förutsigbar? Predictable.

Fast sen efter ett tag så tog filmen slut, och vi letade efter andra saker att göra. Nu, tvärs över gatan ligger det en hattaffär. Ja, faktiskt, en affär enbart för hattar. Den heter Hatt-Nytt, med bindestreck och allt, och drivs av en kvinna som är cirka åtta-nio hundra år. Så vi gick självklart dit och browsade hattar.

Gud så många olika hattar det finns, av alla de former. Cowboyhattar i läder eller leopardskinn, aristokrathattar eller skorstenshattar, plommonstop och deckarmössor. Och Författarhattar med en fjäder i. De heter Stettsonhattar, lärde oss tanten vänligt. Alla Stettsonhattar har fjädrar i sig. Och de ser ut som Författarhattar.

Vi undrade lite hur tantens affär överhuvudtaget kunde gå runt och överleva på att enbart sälja hattar, men sedan såg jag att de kostade runt tolv-och fjortonhundra per hatt, så då flydde vi fort därifrån innan vi råkade ha sönder någonting.

Så nu kan jag massor om hattar.

Jag vet också den perfekta raggningsrepliken när jag ska bryta isen nästa gång.

"Vad tycker du om Stettsonhattar?"

Grannen Tvärs Över Gården

De senaste fyra månaderna eller så, när min dygnsrytm varit uppfuckad, så har jag märkt att ett fönster tvärs över gården alltid har tänd taklampa sent på natten efter alla andra gått och lagt sig. Alla dagar i veckan, typ.

Jag undrar vem det är och vad han/hon gör? Jag har börjat vinka när jag ser att det rör sig där, men jag vet inte ifall de vinkat tillbaka än.

Most Amazing Day!

Imorse vaknade jag av att det knackade på dörren. Jag krängde på mig morgonrocken och raglade fram till den och öppnade. Därute stod Natalie Portman och Scarlett Johansson och höll i en stor check och sa "Hej! Du har vunnit MegaUltraLotteriet! Du får trettifem kvintiljarder dollar och en dejt med oss!"

Jag tog emot pengarna efter att ha bestämt tid med tjejerna och tänkte att jag borde ringa CSN och säga att jag inte behöver några pengar egentligen. Då sa de att hela deras byråkrati havererade eftersom de planerat allt runt just min ansökan, så CSN kollapsade ihop totalt och alla studenter fick helt enkelt de pengar de behövde.

Sen tog jag min raketbil och flög till mitt slott, där jag och Scarlett och Natalie just nu sitter och dricker champagne äter jordgubbar med grädde in a naughty fashion. Är det inte fantastiskt?

Chalmers - Eater Of Youth

Direktdraget från msnloggen:

Johan säger:

det trodde du inte när du började här att du inte skulle få examen förrän maj 2009. kanske bra att man inte visste det iofs

Stefan säger:

shit, antagligen får inte jag examen förrän nästa decennium i den här takten

Johan säger:

skål för det

Johan säger:

den som tar examen sist vinner

Stefan säger:

känns skönt att när man började chalmers var man tjugo, när man går ut är man tjugosju

Johan säger:

hehe

Johan säger:

jag var en oförstörd 19åring

Stefan säger:

nu är du en bitter, trasig människa

Johan säger:

med för korta byxor

Hänt På Vagnen På Väg In Till Sticky

Bestämde mig för att fara in till sticky igår, bara för att dansa lite och så. På vagnen börjar jag prata med ett gäng som sitter där och är på väg in till Kelly. Vitt spridda människor, allt ifrån en kille i min ålder till en kvinna i femtioårsåldern och en utländsk kille i trettiårsåldern som inte pratar svenska.

Jag snackar med killen i min ålder på vägen in, sedan vid grönsakstorget hoppar jag av. Vinkar hejdå till alla i gänget som glatt (och högljutt) vinkar tillbaks.

Och en tjej som sitter längst bak i gänget, som jag knappt sett ens och absolut inte pratat med, höjer sin ölburk och ropar (väldigt nyktert) "Du knullar jävligt bra!"


Det känns skönt att gå på sticky med en komplett främlings välsignelse över sig.

Most Disgusting Förfestdrink Contest

#1: Nyponsoppa och Koskenkorva. Det låter inte hälften så äckligt som det var.

Do You Know Why They Call TV A Medium?

Because it's neither rare or well done.

Ta en titt på den här dokumentären av ett gäng skottska filmmakare. De var i Venezuela och höll på med en dokumentär om Hugo Chavez när kuppen skedde 2002. De visar hur bilden som sändes i media inte alls stämde överens med vad som faktiskt hände där de var, hur de privatägda tvkanalerna användes som propaganda, och hur läget faktiskt var i landet.

Riktigt riktigt bra.

The Revolution Will Not Be Televised.

Anne Franks Diary - The Movie

Starring Hillary Duff:

Filmekavalkad!

Dellamorte Dellamore är typ världens skönaste film. Den handlar om en man som jobbar som caretaker på en kyrkogård. Hans största problem är att de som begravs på kyrkogården sedan vaknar till liv igen som zombies efter sju dagar. Många av dem är intelligenta och kan prata, några är bara hjärndöda djur, men alla vill de äta människokött. Han bryr sig inte riktigt om skillnaden, utan skjuter bara ner dem igen med sin revolver och begraver dom igen. Och klagar på att det leder till en massa obetald övertid.

Han säger förstås inget till någon, för då skulle de säkert stänga ner kyrkogården, och då blir han ju arbetslös.

Filmen är full av skumma karaktärer, som hans lätt utvecklingsstörde kompis som han jobbar med och som bara uttrycker sig genom att säga "nyah". Eller tjejen som han träffar när hon besöker sin makes grav, och som han sedan har sex med i en gravkammare. Eller borgmästarens dotter som kompisen blir kär i, och som sedan blir en zombie. Eller killen som begravs med sin motorcykel, och som sedan kör upp ur graven. Helt underbar film, lätt bizarr rakt igenom, och allt är bara vrickat och underbart.

1408 är inte någon skräckis egentligen, även om den är skrämmande. Den är gjord av Mikael Håfström, så ni vet redan att den inte är någon splatterfilm, utan en smart och känslomässig film. Den handlar om ett rum, ett hotellrum, som är fel. Mängder av människor har dött där, många genom att ta livet av sig, många genom bizarra småolyckor. John Cusack ska bo där eftersom han skriver en bok om att övernatta i tio hemsökta hotellrum. (Han har innan sovit på tio hemsökta kyrkogårdar, i mansions, etc).

Filmen bygger mycket mer på obehaglig stämning än på effekter, och då menar jag inte konstiga kameravinklar och en nästan ohörbar basgång. Jag menar saker som hallucinationer, försvinnande chokoladbitar på kuddar, obeskrivliga förändringar. Den är väldigt bra på sådana saker, och jag gillar speciellt att den håller sig intelligent hela filmen igenom, undviker klyschor.

Till exempel är Cusacks döda dotter med. Klädd i vitt. Och man sitter hela tiden och förväntar sig att hon ska plötsligt se ond ut i klassiskt the Ring-maneer. Men det gör hon inte, detta är inte någon ont-monster-film. Filmen faller aldrig ner i de här fallgroparna, utan håller sig i skinnet.


The Princess Bride från 1987. Ohyggligt skön film. En liten pojke är sjuk, och hans farfar kommer och läser en bok för honom, en bok som heter "The Princess Bride". Filmen är alltså historien i boken, och anledningen till att de gör på det här viset är att historien ska kännas naturlig. Man vet att det medvetet är en äventyrsbok man ser filmatiserad, så det känns inte alls konstigt att filmen innehåller en jätte, pirater, evig kärlek, hämnd, onda kungar, en spanjor som ska hämnas mordet på sin far, gåtor och quests, roliga repliker samt ett hemskt farligt träsk. Och mera saker.

Filmen är fylld av humor och renochskär livsglädje rakt igenom, och man verkligen vet att de hade roligt när de gjorde filmen. Det är inte någon parodi, utan bara en ohämmat berättad klassisk äventyrsfilm, utan att försöka vara cool.

The Fountain, igen

Gud jag älskar denna filmen, nästan som jag älskar Nine inch Nails. Den har något visst, och jag måste köpa den, när jag hittar den på DVD.

Tatueringscitat

Okej, ett tag nu har jag fundert på att tatuera in ett träd på mig, där grenarna skall vara citat från stora tänkare som jag håller med. Plus kanske löv i grön och klarrött.

Citat som jag redan har bestämt mig för:

Certainement qui est en droit de vous rendre absurde est en droit de vous rendre injuste

och

Freiheit ist immer Freiheit der Andersdenkende

och

Freedom is the freedom to say that two plus two equals four. If that is granted, all else follows.

och

I'm going to die! Together we will live forever!

och

He who controls the past controls the future. He who controls the present controls the past.

och

He had learned to love Big Brother

och

Malabar Front

och, förstås,

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.

som Evelyn Beatrice Hall parafraserar Voltaire. Eller kanske den franska versionen:

je déteste ce que vous écrivez, mais je donnerai ma vie pour que vous puissiez continuer à écrire

Okej, sista NINsaken nu

Från konserten i sthlm, filmad av NINs officielle kameranisse Rob Sheridan: Me, I'm Not. Erkänn att det ser snyggt ut som fan.

Är Jag Konstig?

Okej, först of all: Kanske Too Much Info.

Dagen efter en trevlig utekväll; dansat och druckit öl och hånglat med en tjej på sticky som jag sedan hamnat i säng med. Vaknat på morgonen, morgonhånglat litegrann, jag är trött och någorlunda bakis.

Jag minns inte varför, men av någon anledning skämtar hon om att hon egentligen är en kille. Jag är, som sagt, trött och bakis, så jag är först osäker på om hon skämtar, så jag säger: "seriöst?"
"Opererad" säger hon, och sedan ler hon så jag fattar att hon skämtar. "Skulle det ha gjort något?" frågar hon sen.

Och jag känner efter inombords, och upptäcker att nä, det skulle faktiskt inte ha gjort någon skillnad alls ifall hon brukade vara kille förr. Inte det minsta.

Är jag normal på det viset, eller är jag konstig? Jag brukar alltid anta att jag är genomsnitt i sådana här saker när jag inte har någon aning, men jag har upptäckt att det inte är någon bra ide. (Till exempel trodde jag att alla människor var ateister när jag var i tonåren och att bara en liten liten procent av mänskligheten fortfarande trodde på någon slags gud. Jag trodde de allra kristna med mera behandlade gud på samma sätt som vi behandlade tomten; en kul grej som vi alla visste inte var sann, men som vi låtsastrodde på för skojs skull).

Så: normal eller konstig att inte bry sig om vilken kön ens partner "egentligen" är?

Vad Håller Alla På Med Egentligen?

Klockan är halv två en tisdagskväll, och jag har just kommit hem efter att ha ölat med vänner på Cafe Delirium, och det är nio separata lägenheter som har taklampan tänd i mitt kvarter. Nu menar jag alltså som jag rent av kan se från mitt eget fönster, och inte inräknat mitt. Nio stycken! Vad gör människor? Varför är de vakna vid den här tiden? Jobbar inte folk?

Grafisk Sammanfattning Av En Bit Av En Sommar

Ett axplock ur mobilen för att beskriva den sista tiden:


NINkonserten, när de helt ballar ur på senen

NIN igen, under Dead Souls

Manu Chao på Way Out West. Jag lyckades med det som ingen annan har gjort: jag hittade ett ögonblick då de flesta inte hoppade som psykotiska gräshoppor. Detta ögonblick varade kanske i ett par sekunder, innan det bröt loss igen. (Jag har fler bilder, men de är bara sudd eftersom allting rör sig)

Festivalstämning!

Kompis Lis jublar över den blå himlen som tittar fram innan Regina Spektor, också Way Out West.


Jag och Kompis Lis ser dramatiska ut på Pustervik där vi sökt skydd från regnet (och tagit hjälp av vår vän Señor Tequila).

Kompis Björneman och Kompis Lis ser glada ut

Satans Sushi

Important Notice: Jag är fortfarande allergisk mot fisk. Har just tillbringat en fyrtifem minuter på knä framför toaletten samt enochenhalvtimme liggandes skakandes i badkaret. Är dock mindere allergisk än jag var förr, nu kan jag äta fiskpinnar, då kunde jag inte ens äta leverpastej med spår av ansjovis.

Dock kan jag aldrig bli jude; måste nog hålla mig till kött och borta från fisk, och inte tvärtom.

NIN 20080807: Bilder, Videor, Etc

Här är en länk till några bilder (ej mina) från konserten.

Här är en annan.

Här följer lite Youtube:

Hurt: (Se denna!)


The Good Soldier (detta är alltså när stämningen är som lägst)


Head Like A Hole (smashy smashy!)


Dead Souls (lite taskigt ljud)

NIN Hovet 20070807: En Kort Sammanfattning

Ifall ni inte orkar läsa den längre sammanfattningen:

Satans så bra! Fullt ös i början, alla var helt galna! Totalt publikintresse, alla sjöng med, musiken var superb, många otippade bra låtar.

Mitten så gick stämningen ner från "fantastiskt underbar" till "Bra!" då de spelade lite lugnare låtar som inte alla kunde lika bra som de hårda låtarna i början. Jag älskade det, men tyckte det var synd att inte alla kunde allt. Men de var väl trötta efter att ha hoppat runt helt vilt i trettifem minuter utan paus.


Slutet var fenomenalt, och stämningen gick upp till "fantastiskt underbar" igen. Mer hårda låtar, de körde tillochmed Dead Souls (ni vet, från the Crow-filmen, the Cure-covern).
Avlslutade med Hurt och stämningen gick från "fantastiskt underbar" till "Take Me Now Jesus I Am Ready!".

Snygg och smart scenshow, bra låtar, lite liten publik på sätena men det spelar ingen roll när man står långt fram. Såg alla utom Alessandro. Trent is still the man.

NIN Hovet 20070807: En Lång Sammanfattning

Jag kom dit ganska precis 1930, när det stod konserten skulle börja, men jag var inte orolig eftersom jag visste att A) konserter börjar aldrig på utsatt tid och B) det var ett förband jag inte hade minsta intresse av att se. Så jag hade en hel del tid att köpa en turnetröja och kolla in publiken.

Publiken

Publiken var ganska varierad, både åldersmässigt och stilmässigt. De yngsta jag såg var väl kanske sexton-sjutton år, de äldsta kanske.... jag vet inte, trettifem-fyrti? Jag har svårt att bestämma ålder på trettiplussare, jag förväntar mig att de måste se ut som i Pripps Blå-reklamen och sedan vet jag inte närmare hur gamla de är. Stillmässigt var det också ganska varierat; de flesta hade någon sorts bandtröja, antingen NIN eller band av samma hårdhetsgrad. En hel del metal, men ändå mest mer industrial/alternative än vad det skulle vara på till exempel Metaltown.

Största enskilda subkulturen stilmässigt var alla dessa svartklädda människor med axelvaddar, kedjor, kängor, och (ifall de var tjejer) läder. Det var lite fetischvarning; jag såg en tjej med kortkort läder-babydollklänning, svarta nätstrumpor, grönrött hår, och platåstilettskor som var bokstavligt en decimeter eller mer: om hon trampade snett skulle hon nog aldrig ta sig upp igen.

Förbandet

Förbandet hade jag aldrig hört talas om och de sög, och det var nog den allmänna uppfattningen. Jag tog en öl i baren medans jag väntade istället. Sedan, så fort de var klara laddade jag upp med energi (åt en dubbeljapp), vatten (drack en halvliter) och tog mig fram mot scenen.

Mot Scenen

Det finns en konstig slags hederskodex när det gäller sådana här konserter: man får tränga sig fram ifall det finns plats där framme, men man får inte trängs tillbaka folk. Man kan alltså inte ställa sig så att andra måste permanent backa, men så länge man kan se nånstans atts tå så får man ta sig dit. Jag och en blond kille i vit tröja med nåt band på hade en inofficiell tävling i att komma längst fram, och jag tror han vann. Jag kom å andra sidan fram till sidan av stängslet på buren i mitten (ni vet, den där hagen framför scenen där vakterna går runt och ger vatten till folk? Den som går ut i publiken?) så jag hade rätt bra utsikt åt vänster; jag stod på höger sida av den. Dessutom visste jag att jag skulle klara den första stormningen av scenen som alltid händer när bandet går på utan att bli krossad, (de skulle gå förbi mig), så jag var rätt nöjd.

Jag stod nästan rakt framför Trent (gud), och hade Aaron North (gitarrist) en bit till höger. Var kanske på sjätte-sjunde raden någonting, så jag såg rätt bra. Tack vare buren kunde jag se Jeordie Whites (basist) plats utan problem, och Josh Freeses trumset var också nästan rakt framför mig. Enda problemet jag hade var att jag knappt alls skulle se Alessandro Cortinis syntar där jag stod, men man kan inte få allt.

Så. Vi stod. Och vi väntade. Och sedan började de spela.

Undrar ni varför början av den här posten är så långrandig om relativt oviktiga saker? Det är för att den egentligen viktigaste biten av den här posten, själva spelningen, är obeskrivlig.

Själva spelningen

De öppnade med en introinstrumental (Hyperpower! för dem som är intresserade), bandmedlemmarna gick på en och en när deras instrument började, och alla jublade när var och en kom in. Sedan när den började ta slut, riktigt i slutet, så kom Trent The Man Himself in, och alla blev vansinniga. Sedan började de spela riktiga låtar.

Publiken hoppade som en galning, och alla omkring mig (och jag menar alla) sjöng med i alla låtar. Jag menar inte bara refrängen, utan i varenda textrad i de första sju låtarna. Det var inte en tillstymmelse till lugn, utan det var helt vilt. De första låtarna var också alla snabba hårda låtar (Survivalism, Last, March of the Pigs) så adrenalinet nästan flöt omkring i luften.

När Piggy kom, så var det nästan ännu värre: ibland blev han överröstad av folket som sjöng med, publiken svajade som träd, och det blev så bra att han gick ner från scenen och ner mot folkhavet, vilket jag aldrig hört att han gjort annars. Låten blev nog två minuter längre än den brukar eftersom alla sjöng slutet om och om igen ("Nothing can stop me now, I just don't care anymore") och ingen ville sluta, inkl Trent, så den drogs ut på.

Efter Piggy kom det återigen hårda snabba låtar: Heresy, Burn och Gave Up i snabb följd. Burn live är helt otroligt bra faktiskt, Heresy hade jag inte hört live förut och först kände jag inte ens igen den, men den passar också perfekt i livesammanhang. Likaså Gave Up.

Stämningen var helt fantastisk i början av konserten, jag var tvungen att manövrera mig lite eftersom två långa killar hamnat framför mig, så jag gick mer inåt och framåt för att kunna se. Efter bara en sex sju låtar var alla helt hala av svett och hade den här trötta lyckliga blicken i ögonen man får i liknande sammanhang.

I mitten av konserten så blev det mer lugna och nya låtar, vilket drog ner stämningen litegrann. Jag älskar nya skivan, men den stora fetishdelen av publiken är inte så intresserad av syntdelen av NIN, så de kunde den inte så bra. Så folk sjöng med mindre, vilket var lite tråkigt. Me, I'm Not var otroligt mäktig live, basen liksom rullade över hela publiken och det blev som en trans. De hade en otroligt snygg ljusshow till Only, hela bandet ställde sig bakom en skärm (eller egentligen ett galler med en satans massa diodlampor på, så man kan se igenom) och skärmen såg ut som myrornas krig. I mitten bakom skärmen stod Trent omklädd i vitt, och när han blev strålkastarbelyst bakom skärmen så syntes han igenom den, så det såg ut som om han trädde fram ur en trasig skärm. Fantastiskt snyggt!

Paus: Mellansnack! Han skämtade lite om att de inte varit i Sverige på tio år men nu så var de där två gånger på tre månader. "So we're thinking about playing every other tuesday at the hotel down the street. There'll be a free buffet and all you can eat. And cheap booze!"

De körde lite "konstigare" låtar, som Eraser och The Great Destroyer som också gjorde stämningen lite mer avslagen (nu menar jag inte att den blev dålig, utan bara att den inte var lika fantastisk som i början). The Good Soldier var fantastisk tyckte jag. Sedan mot slutet spelade de mer och mer snabba hårda (och lite perversa) låtar, som Wish (som innehåller den berömda textraden "big time hard line bad luck fist fuck!") och Suck, så stämningen höjdes igen.

Sof och Lis ifall ni läser detta, ni kanske minns en låt de spelade däri: Dead Souls. Vi har haft den på playlisten till rollis för ett par år sedan, och jag tror att ni har den på datorn båda två. Just det, den spelade de live. Den! Det har det typ bara gjort ett par tre gånger förrut, så det var en stor grej.

Efter Head Like A Hole (då publiken roligt nog gjorde allah-böjning i luften när de spelade textraden "bow down before the one you serve" och Trent och Aaron krossade sina gitarrer genom att banka dem i scenen alternativt slänga dem högt högt upp i luften) blev scenen helt svart, och vissa trodde nog att det var över. Jag vägrade dock acceptera detta, tillsammans med de flesta andra, så vi vrålade och tjoade och klappade och visslade och stampade i golvet tills vi fick ont. Och till slut så kom han ut igen, Trent, the Man/Myth/Legend, och stod framför skärmen, ensam med sin keyboard. Och spelade Hurt. Förstås. ALLA sjöng med, det var helt underbart, på skärmen visades det fallande snö eller kanske stjärnor, och stämningen var helt magisk. Total Extas!

Sedan var det över. Han sa "I'll se you soon!". Och gick av.

Hemma igen

Gud JA! För trött för att skriva men klart bästa konserten hittills. Av alla konserter jag sett, alltså. Inkl Hultsfred 2005, tror jag. Var nyktrare nu, men publiken var ju å andra sidan helt galen 2005....

Skriver mer i morrn.

Imorgonkväll, då jävlar

0800: Vakna!
0900: Gå till vagnen!
0940: Kliv på buss 801 till Stockholm!
1700: Kliv av buss 801 i Stockholm!
1701-1900: Lek med Syster, ät mat!
1900ish: far till Hovet, gå in, köp tröja!
1930: Förbandet börjar!
2100ish: Rock On! NIN börjar spela! Hovet blir helt galet! Fullt Ös, Medvetslös!

Ja mina damer och herrar, det är that time of the year again: NIN är i Sverige!

W00t!

iPod Update

iPoden säger nu "Deaaaaaaath.....", är det ett dåligt tecken?

Egentligen säger den fortfarande Do. Så jag tror jag klarar mej.

Eller så sjunger den frank sinatra långsamt, och jag har bara missat vartannat ord. Dobedobedo.

Fun Facts:

Efter en snabb diskussion om kristendom med kompis M, så beslöt jag mig för att gå och kolla upp lite saker som jag hade för mig var sant men som hon inte riktigt höll med om. Detta är förstås mest taget från Wikipedia, men det är väl ungefär sant iallafall.

• Det finns tusentals olika versioner av protestanter, från anabaptister till lutheraner till metodister till kväkare. Alla dessa är olika sekter och har olika uppfattningar om en massa saker, även om de har mer gemensamt mellan varandra än med katolikerna, förstås.
• Helvetet nämns av Jesus i Nya Testamentet, eller åtminstone en evig eld där syndare hamnar. Det är också ett ställe där man evigt plågas. Det betyder ju förstås inte att alla kristna tror på det ändå (Jag tror faktiskt inte det finns någonting alls man kan vara säker på att två som kallar sig kristna håller med varandra om), vissa tror att det är avskiljning från Gud, andra tror att man bara utplånas, etc, etc.
  
• Jag hade för mej att en hel del av protestanterna (närmare bestämt Kalvinisterna) trodde på skärselden, men när jag sa det skrattade hon bara åt mig och frågade vad jag egentligen visste om kristendomen. Det är sant, protestanterna tror inte på skärselden, det är bara katoliker som gör det. De östra ortodoxa kyrkorna tror dock att man kan påverka någon annans position i helvetet genom att be för dem, vilket låter lite som skärselden för mig. (Eller iallafall biten där andras böner kan påverka ens frälsning, man brukade ju kunna be för andra så att deras tid i skärselden blev kortare. De östra ortodoxa tror att man kan be för andra så hamnar de i en annan grad av helvetet.)

Där ser man, man lär sig nånting varje dag.

Efter jag klarat av mitt pophistoriska pluggande om sovjet och andra världskriget kanske jag skulle gå över till kristendomen? Jag har ju redan tagit evolutionsteorin, första världskriget och Mao. Kvar som jag vill läsa om nu är väl mest franska och amerikanska revolutionerna, och sen så kan väl Jesusgänget läggas till på listan över Saker Jag Vill Veta Mer Om Men Inte Orkar Gå En Kurs Om.

Creepy Tanke:

Tänk om min iPod fick ett eget medvetande när den slog i, och nu försöker varna mig för något fruktansvärt som kommer att hända?!

Do!

Som ett svar från ovan så mår min iPod nu lite bättre, efter att ha fått sitta i datorn i en halvtimme. Nu står det Do, inte Very.

Den har dykt upp i datorn också. En cykeltur är inte helt omöjlig ännu.

Very

Very. Det är allt man kan se står på min stackars skadade iPod när man försöker ladda den. Tre fjärdedelar av skärmen är bara svart, och den går inte att slå på. Det står bara Very.

Undrar vad det ska stå egentligen. Very Low Battery? Dyker inte upp i datorn heller. Very Bad Connection? Very Sorry, But I'm Dead?

Jag har alltså ingen musik att lyssna på när jag cyklar, men jag vill ut och cykla. Men var? varför? Till vem? Alla andra är ju i stort sett bortresta, så enda anledningen är ju möjligtvis att jag tycker det är skoj. Men det är inte skoj, inte utan musik.

Så tillbaks på ruta ett. Vad står Veryet för? Och hur gör jag så att Veryet blir ett bra Very? Ett Very Happy To Help You, Sir, Please Enter Music?

Eller hur ska jag annars orka cykla runt, bland motorbuller, blåst och skrikande ungdomar?

Spider Pig! Spider Pig! Does whatever, a spider pig does!

Yes. Seen it. Tog bara 20 år, men till slut kom den.

Förresten

*Någon* (säger inte vem) kastade upp ut genom mitt trappuppgångsfönster. Säger inte vem, men det var inte jag, så det lämnar ju inte så många. Hint. Hint.

Ack och ve

Kompis Mri är i stan, och sover på min soffa ikväll. Och förstås, så gick vi ut ikväll.

Hon kom hit ikväll direkt från tåget, och det första som hände var att hon krävde sprit och epilerade sina ben.

Så, jag gav henne lite baccardi/fanta, och med "lite" menar jag "en satans massa". Så vi drack oss tämligen salongsberusade på den flaskan, käkade chips och drev med grannen henrik kompis stefan innan vi drog ut på stan för att leva rövare.

Mri hade aldrig vart på BersÅBar innan, så vi drog dit, för att hon skulle kunna säga att hon en gång hade varit där. Jag tänkte något i stil stil med "meh", men så fort vi kom in upptäckte vi att det var någon som glömt över 200 spänn på bardisken, utan att nån ville ha de, så det vi tog det. Första pubrundan som vi gått plus!

Men dock, som händer ibland, så slog verkligheten till. Mri var tvungen att söka tillflykt på damrummet och jag stod utanför och väntade. Jag träffade dock en otroligt trevlig flicka med fräknar som också väntade på någon, och hon presenterade mig för hennes kompisar. Vi pratade strunt mest hela tiden medans vi väntade på våra vänner, sedan gick vi ut och satte oss och drack alkohol i olika former. Vin, cider, öl, fantatiskt trevligt.

Jag hann dock inte bli mer bekant med henne (tolka det hur ni vill) innan jag kände mig tvungen att gå och kolla hur mri mådde. Hon mådde inte så bra, så jag hjälpte henne hem. Jag sprang på fräkneflickan (Anna) på vägen, och hon kallade mig "gentleman" och "hjälte" när jag förklarade vad jag gjorde, så om jag träffar henne igen har jag mitt på det torra.
Väldigt trevlig flicka må jag säga, helt i mitt tycke.

Vi tog en taxi hem efter diverse pit stops vid kanalen av uppenbar anledning, och till slut nu är vi hemma. Dags att söka tillflykt till sängen och Johnblundland.

nin-länkar

Head like a hole covered av Lullacry
Survivalism av ett ryskt fan
Closer av Maroon 5

NIN, igen

Jag fick mina NIN-ståplats-biljetter idag, och är lite packad (var ute en sväng) så jag måste bara skriva denna post.

Om jag vore gud, skulle det finnas planeter vars enda syfte vore att hylla Trent Reznor. De skulle vara täckta av monument, pyramider, folkslag vars ena uppgift i livet vore att framställa Trent som människans gåva till gud.

Om jag vore diktator, skulle aldrig Trent behöva frukta för någonting igen. Han skulle få en livvakt, en satans massa pengar, hus, hyra, mat... vad han än begärde.

Seriously, bästa artisten någonsin. Ifall det finns ett afterlife kommer Mozart och Beethoven vara stolta ifall de får bära hans tofflor till honom. Jesus och Buddha kommer ta hans autograf. Gud själv kommer stå lite generat och säga "jag trodde inte jag kunde skapa *så* bra artister..." och skrapa med foten, autografblocket ihanden bakom ryggen.

Det kommer nästan vara pinsamt när gud, jesus, allah och brahma kliver av tronen för att gå och se generade ut ramför trentan, men det kommer det att vara värt. för jag kommer fanimej stå längst fram när det händer.

Gotta get me one of these

Kan ha den i vardagsrummet, mellan tvn och trumsetet.

Fyra Stycken På 34 Kvadrat

Det slår mig att jag har ju inte presenterat er för resten av gänget! Jag bor ju förstås inte själv, utan har ju flera rumskompisar. Låt mig presentera er för gänget!

Först har vi då mig, den normale killen ifall det här vore en sitcom. Jag gör det jag gör, betalar hyran, festar då och då, och är allmänt huvudpersonen i den här lägenheten. Jag är vad man i komedisammanhang brukar kalla the Straight Man, jämfört med de andra jag bor med.









Howard är festprissen i gänget. Det går knappt en dag utan att han är ute och röjer, och flera gånger då jag lämnat honom in charge of lägenheten har jag kommit hem och märkt att han är otroligt bakfull; jag misstänker att han har fester av episka proportioner när jag inte är hemma.

Jag är fortfarande osäker på om han har en tatuering eller inte, det är lite svårt att se under alla fjädrarna.

Han börjar också bli lite knubbig från all öl, misstänker jag.









Sedan har vi den blyga och lågmälda personen i gänget, Jocke. Han säger inte så mycket, håller sig lite avsides och tittar mest på tv. Han kan vara lite schizo, han växlar lätt mellan att vara lite mörkgrå för att ibland bli ljusare helt plötsligt. Han är inte så mycket för fester, men jag tror han är en stor tänkare.

Ibland när han är nervös tuggar han på saker, som fjärrkontroller eller sin egen svans.










Sedan har vi Henry. Han är mer den tysta lugna typen, inte så mycket för småtjafs men väldigt praktisk och pragmatisk. Han har rötterna stadigt i jorden, och svävar inte iväg sådär, utan man vet var man har honom. Det är till honom man ska vända sig ifall man vill prata om livet eller bara röka en ciggarett i tysthet.

Han gillar natur och friluftsliv, men inte på ett hippieaktigt sätt; han tycker bara det är behagligt med sol och vind och sådant.

När han flyttade in hade han varit tvungen att leva på gatan ett par dar efter att ha bott i andra hand hos några andra som flyttade, och han var lite sliten, men nu så har han återhämtat sig. Han är tuff, vår Henry.