Jag kom dit ganska precis 1930, när det stod konserten skulle börja, men jag var inte orolig eftersom jag visste att A) konserter börjar aldrig på utsatt tid och B) det var ett förband jag inte hade minsta intresse av att se. Så jag hade en hel del tid att köpa en turnetröja och kolla in publiken.
Publiken
Publiken var ganska varierad, både åldersmässigt och stilmässigt. De yngsta jag såg var väl kanske sexton-sjutton år, de äldsta kanske.... jag vet inte, trettifem-fyrti? Jag har svårt att bestämma ålder på trettiplussare, jag förväntar mig att de måste se ut som i Pripps Blå-reklamen och sedan vet jag inte närmare hur gamla de är. Stillmässigt var det också ganska varierat; de flesta hade någon sorts bandtröja, antingen NIN eller band av samma hårdhetsgrad. En hel del metal, men ändå mest mer industrial/alternative än vad det skulle vara på till exempel Metaltown.
Största enskilda subkulturen stilmässigt var alla dessa svartklädda människor med axelvaddar, kedjor, kängor, och (ifall de var tjejer) läder. Det var lite fetischvarning; jag såg en tjej med kortkort läder-babydollklänning, svarta nätstrumpor, grönrött hår, och platåstilettskor som var bokstavligt en decimeter eller mer: om hon trampade snett skulle hon nog aldrig ta sig upp igen.
Förbandet
Förbandet hade jag aldrig hört talas om och de sög, och det var nog den allmänna uppfattningen. Jag tog en öl i baren medans jag väntade istället. Sedan, så fort de var klara laddade jag upp med energi (åt en dubbeljapp), vatten (drack en halvliter) och tog mig fram mot scenen.
Det finns en konstig slags hederskodex när det gäller sådana här konserter: man får tränga sig fram ifall det finns plats där framme, men man får inte trängs tillbaka folk. Man kan alltså inte ställa sig så att andra måste permanent backa, men så länge man kan se nånstans atts tå så får man ta sig dit. Jag och en blond kille i vit tröja med nåt band på hade en inofficiell tävling i att komma längst fram, och jag tror han vann. Jag kom å andra sidan fram till sidan av stängslet på buren i mitten (ni vet, den där hagen framför scenen där vakterna går runt och ger vatten till folk? Den som går ut i publiken?) så jag hade rätt bra utsikt åt vänster; jag stod på höger sida av den. Dessutom visste jag att jag skulle klara den första stormningen av scenen som alltid händer när bandet går på utan att bli krossad, (de skulle gå förbi mig), så jag var rätt nöjd.
Jag stod nästan rakt framför Trent (gud), och hade Aaron North (gitarrist) en bit till höger. Var kanske på sjätte-sjunde raden någonting, så jag såg rätt bra. Tack vare buren kunde jag se Jeordie Whites (basist) plats utan problem, och Josh Freeses trumset var också nästan rakt framför mig. Enda problemet jag hade var att jag knappt alls skulle se Alessandro Cortinis syntar där jag stod, men man kan inte få allt.
Så. Vi stod. Och vi väntade. Och sedan började de spela.
Undrar ni varför början av den här posten är så långrandig om relativt oviktiga saker? Det är för att den egentligen viktigaste biten av den här posten, själva spelningen, är obeskrivlig.
Mot Scenen
Det finns en konstig slags hederskodex när det gäller sådana här konserter: man får tränga sig fram ifall det finns plats där framme, men man får inte trängs tillbaka folk. Man kan alltså inte ställa sig så att andra måste permanent backa, men så länge man kan se nånstans atts tå så får man ta sig dit. Jag och en blond kille i vit tröja med nåt band på hade en inofficiell tävling i att komma längst fram, och jag tror han vann. Jag kom å andra sidan fram till sidan av stängslet på buren i mitten (ni vet, den där hagen framför scenen där vakterna går runt och ger vatten till folk? Den som går ut i publiken?) så jag hade rätt bra utsikt åt vänster; jag stod på höger sida av den. Dessutom visste jag att jag skulle klara den första stormningen av scenen som alltid händer när bandet går på utan att bli krossad, (de skulle gå förbi mig), så jag var rätt nöjd.
Jag stod nästan rakt framför Trent (gud), och hade Aaron North (gitarrist) en bit till höger. Var kanske på sjätte-sjunde raden någonting, så jag såg rätt bra. Tack vare buren kunde jag se Jeordie Whites (basist) plats utan problem, och Josh Freeses trumset var också nästan rakt framför mig. Enda problemet jag hade var att jag knappt alls skulle se Alessandro Cortinis syntar där jag stod, men man kan inte få allt.
Så. Vi stod. Och vi väntade. Och sedan började de spela.
Undrar ni varför början av den här posten är så långrandig om relativt oviktiga saker? Det är för att den egentligen viktigaste biten av den här posten, själva spelningen, är obeskrivlig.
Själva spelningen
De öppnade med en introinstrumental (Hyperpower! för dem som är intresserade), bandmedlemmarna gick på en och en när deras instrument började, och alla jublade när var och en kom in. Sedan när den började ta slut, riktigt i slutet, så kom Trent The Man Himself in, och alla blev vansinniga. Sedan började de spela riktiga låtar.
Publiken hoppade som en galning, och alla omkring mig (och jag menar alla) sjöng med i alla låtar. Jag menar inte bara refrängen, utan i varenda textrad i de första sju låtarna. Det var inte en tillstymmelse till lugn, utan det var helt vilt. De första låtarna var också alla snabba hårda låtar (Survivalism, Last, March of the Pigs) så adrenalinet nästan flöt omkring i luften.
När Piggy kom, så var det nästan ännu värre: ibland blev han överröstad av folket som sjöng med, publiken svajade som träd, och det blev så bra att han gick ner från scenen och ner mot folkhavet, vilket jag aldrig hört att han gjort annars. Låten blev nog två minuter längre än den brukar eftersom alla sjöng slutet om och om igen ("Nothing can stop me now, I just don't care anymore") och ingen ville sluta, inkl Trent, så den drogs ut på.
Efter Piggy kom det återigen hårda snabba låtar: Heresy, Burn och Gave Up i snabb följd. Burn live är helt otroligt bra faktiskt, Heresy hade jag inte hört live förut och först kände jag inte ens igen den, men den passar också perfekt i livesammanhang. Likaså Gave Up.
Stämningen var helt fantastisk i början av konserten, jag var tvungen att manövrera mig lite eftersom två långa killar hamnat framför mig, så jag gick mer inåt och framåt för att kunna se. Efter bara en sex sju låtar var alla helt hala av svett och hade den här trötta lyckliga blicken i ögonen man får i liknande sammanhang.
I mitten av konserten så blev det mer lugna och nya låtar, vilket drog ner stämningen litegrann. Jag älskar nya skivan, men den stora fetishdelen av publiken är inte så intresserad av syntdelen av NIN, så de kunde den inte så bra. Så folk sjöng med mindre, vilket var lite tråkigt. Me, I'm Not var otroligt mäktig live, basen liksom rullade över hela publiken och det blev som en trans. De hade en otroligt snygg ljusshow till Only, hela bandet ställde sig bakom en skärm (eller egentligen ett galler med en satans massa diodlampor på, så man kan se igenom) och skärmen såg ut som myrornas krig. I mitten bakom skärmen stod Trent omklädd i vitt, och när han blev strålkastarbelyst bakom skärmen så syntes han igenom den, så det såg ut som om han trädde fram ur en trasig skärm. Fantastiskt snyggt!
Paus: Mellansnack! Han skämtade lite om att de inte varit i Sverige på tio år men nu så var de där två gånger på tre månader. "So we're thinking about playing every other tuesday at the hotel down the street. There'll be a free buffet and all you can eat. And cheap booze!"
De körde lite "konstigare" låtar, som Eraser och The Great Destroyer som också gjorde stämningen lite mer avslagen (nu menar jag inte att den blev dålig, utan bara att den inte var lika fantastisk som i början). The Good Soldier var fantastisk tyckte jag. Sedan mot slutet spelade de mer och mer snabba hårda (och lite perversa) låtar, som Wish (som innehåller den berömda textraden "big time hard line bad luck fist fuck!") och Suck, så stämningen höjdes igen.
Sof och Lis ifall ni läser detta, ni kanske minns en låt de spelade däri: Dead Souls. Vi har haft den på playlisten till rollis för ett par år sedan, och jag tror att ni har den på datorn båda två. Just det, den spelade de live. Den! Det har det typ bara gjort ett par tre gånger förrut, så det var en stor grej.
Efter Head Like A Hole (då publiken roligt nog gjorde allah-böjning i luften när de spelade textraden "bow down before the one you serve" och Trent och Aaron krossade sina gitarrer genom att banka dem i scenen alternativt slänga dem högt högt upp i luften) blev scenen helt svart, och vissa trodde nog att det var över. Jag vägrade dock acceptera detta, tillsammans med de flesta andra, så vi vrålade och tjoade och klappade och visslade och stampade i golvet tills vi fick ont. Och till slut så kom han ut igen, Trent, the Man/Myth/Legend, och stod framför skärmen, ensam med sin keyboard. Och spelade Hurt. Förstås. ALLA sjöng med, det var helt underbart, på skärmen visades det fallande snö eller kanske stjärnor, och stämningen var helt magisk. Total Extas!
Sedan var det över. Han sa "I'll se you soon!". Och gick av.
Publiken hoppade som en galning, och alla omkring mig (och jag menar alla) sjöng med i alla låtar. Jag menar inte bara refrängen, utan i varenda textrad i de första sju låtarna. Det var inte en tillstymmelse till lugn, utan det var helt vilt. De första låtarna var också alla snabba hårda låtar (Survivalism, Last, March of the Pigs) så adrenalinet nästan flöt omkring i luften.
När Piggy kom, så var det nästan ännu värre: ibland blev han överröstad av folket som sjöng med, publiken svajade som träd, och det blev så bra att han gick ner från scenen och ner mot folkhavet, vilket jag aldrig hört att han gjort annars. Låten blev nog två minuter längre än den brukar eftersom alla sjöng slutet om och om igen ("Nothing can stop me now, I just don't care anymore") och ingen ville sluta, inkl Trent, så den drogs ut på.
Efter Piggy kom det återigen hårda snabba låtar: Heresy, Burn och Gave Up i snabb följd. Burn live är helt otroligt bra faktiskt, Heresy hade jag inte hört live förut och först kände jag inte ens igen den, men den passar också perfekt i livesammanhang. Likaså Gave Up.
Stämningen var helt fantastisk i början av konserten, jag var tvungen att manövrera mig lite eftersom två långa killar hamnat framför mig, så jag gick mer inåt och framåt för att kunna se. Efter bara en sex sju låtar var alla helt hala av svett och hade den här trötta lyckliga blicken i ögonen man får i liknande sammanhang.
I mitten av konserten så blev det mer lugna och nya låtar, vilket drog ner stämningen litegrann. Jag älskar nya skivan, men den stora fetishdelen av publiken är inte så intresserad av syntdelen av NIN, så de kunde den inte så bra. Så folk sjöng med mindre, vilket var lite tråkigt. Me, I'm Not var otroligt mäktig live, basen liksom rullade över hela publiken och det blev som en trans. De hade en otroligt snygg ljusshow till Only, hela bandet ställde sig bakom en skärm (eller egentligen ett galler med en satans massa diodlampor på, så man kan se igenom) och skärmen såg ut som myrornas krig. I mitten bakom skärmen stod Trent omklädd i vitt, och när han blev strålkastarbelyst bakom skärmen så syntes han igenom den, så det såg ut som om han trädde fram ur en trasig skärm. Fantastiskt snyggt!
Paus: Mellansnack! Han skämtade lite om att de inte varit i Sverige på tio år men nu så var de där två gånger på tre månader. "So we're thinking about playing every other tuesday at the hotel down the street. There'll be a free buffet and all you can eat. And cheap booze!"
De körde lite "konstigare" låtar, som Eraser och The Great Destroyer som också gjorde stämningen lite mer avslagen (nu menar jag inte att den blev dålig, utan bara att den inte var lika fantastisk som i början). The Good Soldier var fantastisk tyckte jag. Sedan mot slutet spelade de mer och mer snabba hårda (och lite perversa) låtar, som Wish (som innehåller den berömda textraden "big time hard line bad luck fist fuck!") och Suck, så stämningen höjdes igen.
Sof och Lis ifall ni läser detta, ni kanske minns en låt de spelade däri: Dead Souls. Vi har haft den på playlisten till rollis för ett par år sedan, och jag tror att ni har den på datorn båda två. Just det, den spelade de live. Den! Det har det typ bara gjort ett par tre gånger förrut, så det var en stor grej.
Efter Head Like A Hole (då publiken roligt nog gjorde allah-böjning i luften när de spelade textraden "bow down before the one you serve" och Trent och Aaron krossade sina gitarrer genom att banka dem i scenen alternativt slänga dem högt högt upp i luften) blev scenen helt svart, och vissa trodde nog att det var över. Jag vägrade dock acceptera detta, tillsammans med de flesta andra, så vi vrålade och tjoade och klappade och visslade och stampade i golvet tills vi fick ont. Och till slut så kom han ut igen, Trent, the Man/Myth/Legend, och stod framför skärmen, ensam med sin keyboard. Och spelade Hurt. Förstås. ALLA sjöng med, det var helt underbart, på skärmen visades det fallande snö eller kanske stjärnor, och stämningen var helt magisk. Total Extas!
Sedan var det över. Han sa "I'll se you soon!". Och gick av.
No comments:
Post a Comment