Chalmersnostalgi

Var på SYTYCD- och Top Model-kväll hos Kompis Lis o Kompis Sof ikväll, och åkte sen hem genom stan sent på kvällen.

För er som inte vet, så började nollorna på chalmers nu i måndags. Eller kanske till och med förra måndagen, tror jag. Hur som helst var det fullt av dem på vagnen, på stan, och jag träffade på ett gäng med nollbrickor redan när jag väntade på bussen. De var fulla, glada, och kramades, och de sjöng studentsånger och gick omkring i grupper om sex-sju-tio personer.

Och självklart blev jag chalmersnostalgisk. När gick chalmers från att vara något roligt och utmanande till något man bara vill bli av med och slippa? Jag minns att chalmers kändes intressant och, tja, spännande en gång i tiden. Man hade alltid människor man kunde hälsa på, aktiviteter man såg fram emot, saker att göra. Även om en kurs var tråkig som sågspån så var oftast den andra intressant, och även på de tråkiga kurserna kände man att man lärde sig något, att man blev smartare och visste mer om världen än man gjorde innan.

Även de kurser man körde, eller var tvungen att sitta och plugga sexti timmar i veckan de sista tre-fyra veckorna innan tentan var på sitt vis roliga. Man satt i sitt rum med sina fem chalmerskompisar, man lärde sig saker, skämtade, fikade, sedan drack man vin och åt middag eller gick och dansade ifall det var fredag. Man drack gratisvin på cocktailpartyna, skojade med handledare, hälsade på faddrarna, drog runt på pubrundorna, svor över cremona eller västtrafik, funderade över partiella diffekvationer sent på kvällen och pratade om livet med sina klasskompisar. Man somnade utmattad efter en dag full med saker, och klev upp tidigt nästa morgon för att göra det igen, och det kändes bra.

Men nu... Nu, nu känns det bara som att chalmers är en plikt man ska göra klart, som ett stökigt rum man måste städa ur innan man flyttar. Jag ser inte på något vis fram emot att börja där igen, känner ingen nyfikenhet inför min kurs. Den starkaste känslan jag har är oro ifall jag kommer klara den så jag får csn och kan börja jobba senare. Kurserna känns mer som saker att göra undan så jag får mitt diplom än som kurser där jag kan lära mig saker, där jag kan utvecklas. Jag känner nästan ingen på chalmers, mina faddrar har gått ut eller hoppat av, mina klasskompisar går en av femtielva olika mastrar eller pluggar utomlands, jag känner inte igen de under mig och jag kommer mest att gå i samma klass som ett gäng utbytesstudenter som sågottsombara kommer umgås med andra utbytesstudenter.

När slutade chalmers vara bra, och blev något att undvika? När slutade jag att känna att mungiporna drogs upp i ett leende när jag kom att tänka på något roligt som hänt där varje gång jag gick förbi, för att istället ersättas av en trött suck och ett hugg i bröstkorgen? När slutade jag bry mig?