En Helt Sann Historia

Detta är helt och hållet sant.

För ett par år sedan när jag just börjat cykla runt i göteborg, så skulle jag cykla från Poseidon till Nordstan. Nybörjarcyklist som jag var så cyklade jag mitt bland en massa människor och letade efter en cykelbana utan att hitta den, då jag blev påsprungen av en trettiårig man, sliten och lite a-lagare-aktig. Jag vet inte om det var så att vi bara råkade kollidera eller ifall han sprang på mig med mening, men han började iallafall svära åt mig, skrek "varför cyklar du på trottoaren för!" och var allmänt förbannad. Jag skämdes lite men fick inte en syl i vädret, och kunde alltså inte förklara att jag inte hade en aning om vars närmaste cykelväg var och att jag inte ville bli överkörd, och att trottoaren verkade säkrast eftersom det var jäkligt glest med folk där.

Så istället stammade jag fram en ursäkt, väntade tills han började gå därifrån, och började cykla vidare, ner på gatan den här gången (screw bilarna, jag skämdes). Men jag kommer inte längre än ungefär tio meter innan han springer på mig igen, och sparkar så hårt på framhjulet att jag nästan faller av cykeln. Han svär ännu mer åt mig, men den här gången fattar jag att han gör det med mening, så jag blir bara förbannad. Jag ids inte gräla med honom nånting dock, utan säger bara åt honom att "gå du åt ditt håll och sköt ditt, så sköter jag mitt" och så väntar jag tills han hunnit bort en bra bit. Sedan ser jag till att cykla en bra bit ifrån honom när jag cyklar förbi.

Nu kommer poängen med den här historien. Detta var ungefär klockan ett, vid Poseidon alltså. Dagen efter läser jag i metro att en trettiårig man har jagat en gammal tant vid järntorget, svurit åt henne och ropat "Ska du cykla på mig!?" (citatet stod alltså i tidningen). Detta skulle ha skett ungefär halv tre. Alltså enoenhalv timme senare.

Herregud, jag har skapat ett monster.

BFF

Det är lite konstigt. Jag och mina klassissar har inte setts som grupp sedan... ja jul kanske? Vintern iallafall.

Men ändå var det som att ingen tid alls passerat när vi träffades, det var som helt naturligt att bara falla in i samma gamla spår omedelbart. Det kanske är att vi suttit i samma lilla rum i tre års tid och pluggat och pratat i 50 timmar i veckan 40 veckor om året, plus konstant gå-ut-och-dansa, äta-middag-hemma-hos, eller gå-på-bio-ande; men vi känner verkligen varandra bra.

Det verkar inte alls otroligt att vi skulle kunna skiljas åt nu och inte ses förrän nån chalmersreunion om tjugi år, och vi skulle ändå kunna börja prata helt naturligt utan att det skulle märkas alls att det gått någon tid.

Jag menar, jag har barndomskompisar jag har fan så mycket svårare att prata naturligt med än dessa människor. Lite konstigt.

"Jag festar för lite"

Det är lite konstigt, förresten, att ofta så tänker man att "jag borde göra mer saker, jag lever för lite", men sen så kommer man ihåg att fan också, jag var ju ute och hånglade så sent som i förrgår, och så känner man sig lite ilandsproblemsdum.

Sticky del två

Dagen efter, även kallad lördag. Något grymt bakis efter gårdagens eskapader, med allt vad det innebär. Släpa sig in i dushen, tvinga i sig en massa mat, hälla i sig vatten för att känna sig mänsklig.

Sedan iväg till klasskompis Hel för att ha reunion med klassisarna; kkompisarna Dan, Lis2 och Sig är ju i stan. Så först gick vi på Excet.

Vi lärde oss dock snabbt att "excet" är latin för "dyrt skitställe" så vi drog oss mot gamla hederliga sticky istället. Jag var lite orolig eftersom sticky varierar mellan att vara jättebra och jättedåligt, men det visade sig vara bra denna gång. De spelade allt från The Knife till Ceasars Palace till Håkan till Arctic Monkeys, och det var så mycket folk på dansgolvet att vi tillomed var tvungna att gå av. (Detta hade inte hänt ifall jag vart själv, förstås, men jag visade hänsyn till de andra.)

Och sedan... Sedan, näst sista låten, så spelade de Survivalism. Av Nine Inch Nails. Herrejävlar. Jag kan inte sluta älska den djn nu efter detta. Det är som om jesus själv stigit ner på jorden och för ett ögonblick tatt över ett djbås.

Sticky

Gick på sticky ikväll. Jag hade inte för avsikt att ragga utan ville bara dansa huvudet rent, så jag höll mig i skinnet och hånglade ingenting. Blev hårdraggad på av en kille i öd pikétröja, småraggad på av ett tjejgäng i glasögon, och blev nypt i rumpan (jej) av en snygg tjej i Rachelfrisyr.

De spelade Muse, Ramones, Hives, Morrisey, Depeches Just Cant Get Enough, Arctic Monkeys, Violet Femmes, och de avslutade med Placebos Pure Morning, så jag har inget att klaga på, utom möjligen att jag var dum i huvet och inte raggade trots att jag hade öppet mål.

Sen gick jag hem med NINs Year Zero-skiva i lurarna, och gud så bra den är. Tror jag bröt mot någo slags lag när jag sjöng så högt.

Electronics Bash!

Ja, vi var fulla. Ja, det var roligt!

Oh Happy Day! (rent hypotetiskt)

Låt oss säga att om jag, rent hypotetiskt, laddade hem saker, så skulle jag kanske, rent hypotetiskt, ha kunnat hitta en människa med jättesnabb uppkoppling och en hel hög zombiefilmer?

I så fall, skulle jag, ifall det alltså hade hänt, antagligen säga Woo!

Knäpp Åsikt #1:

En sak jag hört någon säga, på fullaste allvar (sammanfattat):

Vi borde atombomba hela afrika, för de svälter ju ändå bara där och dör i aids. Om vi bombar dem allihop så skulle de ju sluta svälta ihjäl.

Vissa människor, alltså....

Filmer Som Tori Spelling Varit Med I Som Låter Som Porrfilmer

• "Co-Ed Call Girl"
• "Mother, May I Sleep With Danger?"
• "Trick"
• "Naked Movie"
• "50 Ways To Leave Your Lover"

och min absoluta favorit:

• "Evil Alien Conquerors"

Där ser man.

Manson Också!

Jag är ju typ tretton år. Jag gillade Manson på nittitalet, varit på konserter och allt. Jag tyckte då (och tycker fortfarande) att de skivorna var riktigt bra, iallafall pre-Holy Wood.. Golden Age of Grotesque var bara pinsam, och då bestämde jag mig att han nog helt tappat stinget. Allt jag hört av honom efter det har tytt på samma sak, från intervjuer och samlingsskivan till det att jag gick förbi hans konsert på hultsfred.

Så har han kommit ut med en ny skiva, och jag laddade hem den bara för att kolla in den. "Blä", tänkte jag när jag hörde den. "Tråkig."

Men så har den råkat hamna på spellistan, och det dyker upp nån låt då och då, och tamejfan ifall den inte växer på en. Det är ju faktiskt ganska bra. Mörkt och långsamt, som manson borde vara. Deppigt och personligt, och han har fortfarande de där ordvitsarna med, där han tar ett vanligt begrepp, byter ut något ord, och får det lite gotiskt. Typ "the hole is where the heart is" eller "if I stick to you, would you stick me too?"

So ja. Evanescense, Manson, My Chemical Romance, Avril... dessa är faktiskt på min spellista. Det är bara att acceptera fakta, och lämna in mitt prettomedlemskort till Prettonissarnas Riksförbund.

Saker jag lärt mig i småland

• Det går faktiskt att klättra upp för en ranglig stege mitt i natten på fyllan och göra inbrott i sin kompis hus
• Småstadsbor är likadana överallt
• Giraffer och fåglar är tydligen väldigt nära släkt, eller bilinguala
  
• Den libanesiska resturangen i Växjö är ölpretto
• Sextonåringar verkar äldre på fyllan
• Om vinet smakar saft, så är det farligare att dricka, inte säkrare. Särskilt dagen efter
• Epilatorer gör inte så ont som man kunde tro
• Tjejer drar stor glädje av att tortera killar med plågsamma tjejprodukter
• Man kan tydligen kräkas och prata i telefon samtidigt
• Kött kan grillas på vilket sätt som helst (länge, kort, med avbrott, etc etc) och ändå bli jättegott

Svårt att vara pretto...

... när ens playlist på något sätt är full av Kylie, Avril och Evanescence. Hur gick det till?


Jaja, jag har iallafall lite Front 242, NIN, Lars Demian och Portishead som balans. Men ändå... Can't Get You Out Of My Head? När tyckte jag den var bra?

Lay Off The Weed

Cthulhu skulle förinta världen, jag hade redan mött honom och hans apostlar, och de var tämligen obehagliga.

Så självklart fanns det en ny Noahs ark, ofantligt stor, ett par kilometer tvärs över och jagvetinteHUR-lång. Och på denna skulle det samlas ihop en grup av varje sort, alltså en grupp hundar, en grupp chimpanser, en grupp människor, etc etc. Och självklart var det jag som skulle samla ihop alla dessa människor, djur, etc. Och det räckte inte med det, jag var tvungen att spara varje koncept som skulle överleva också, typ "demokrati", "öl", "vänskap" etc, etc. Så jag var tvungen att samla ihop alla dessa också.

Som tur var så kam de allihopa lite en och en och samlades vid torget hemhemma, där jag kunde samla ihop dem i grupper och leda upp dem på arken när den kom förbi (den kom förbi vid jämna mellanrum, typ en gång i halvtimmen), och jag var tvungen att övertala dem att gå ombord och att välja rätt dörr: ena dörren ledde dit alla djuren och människorna skulle vara, och andra dit koncepten skulle vara, och gick man fel så blev det fel. Typ om en människa gick in i konceptuniversat så upplöstes han/hon, och om ett koncept hamnade i djurdelen så försvann det.

Djuren och koncepten var rätt lydiga, men människorna var rätt fulla de flesta av dem, så de var jobbiga. Men till slut fick jag ombord dem alla, och alla, människor som djur, förvandlades till svarta katter i rullstolar med stora solglasögon, och så skapade de det nya universumet.


Drömmar är konstiga. Varför är jag inte så kreativ när det gäller min uppsats?

Workaholic

Idag har jag skrivit fyra sidor av min tiosidors uppsats med källhänvisningar, städat ur lägenheten, varit och handlat, gått och klippt mig, tagit kontakt med kåren och kollat att jag faktiskt kan få betyg i kursen och tentorna, kollat ekonomin och ringt mamma.


Ha. Ha. Ha. Nä. Jag har inte gjort något alls.

PS:

Är det inte lite konstigt att jag kunnat använda subtitlen "the art of seduction" till mina senaste tre msn-avatarer: Isbjörnen Knut, Monique från Sinfest, och William Shatner?

Lite konstigt att bli kompis med folk....

... man nästan säkert inte kommer träffa snart igen.

Efter grill&tp-kvällen jag o Lis hade med klassisarna så var vi båda lite danssugna, så vi tog oss till sticky och drack lite öl och pratade lite, och dansade lite. Lis drog sig dock ganska snart hem och jag besölt att stanna kvar ett tag till, och började hänga med två kompisar till min systersyster, låt oss kalla dem Jul och Sof-a i enlighet med personuppgiftslagen. Jag hade sprungit på dem strax innan Lis gick hem, så jag gick och började dansa med dem istället.

Och det visade sig att de var väldigt trevliga människor, de var roliga och intressanta och verkade tycka att jag var trevlig att umgås med också, så vi dansade och drack och träffade mer folk och pratade och hade allmänt trevligt. Musiken var inte särskilt bra, (en åkomma som oftare och oftare drabbar sticky) men vi dansade till det vi kunde dansa till, skrattade åt det som var dåligt, och bitvis gick vi och drack öl istället vid baren.

Efter ett par timmar av detta nöje så skulle Jul hem (eller hem och hem, det är lite känsligt kanske) och lämnade mig och Sof-a ensamma, så vi två satte oss och rökte lite i rökrummet, drack lite öl och pratade och önskade låtar och allmänt umgicks. När klockan närmade sig fyra så drog vi därefrån, det visade sig att vi bodde åt samma håll, så vi gjorde sällskap på hemvägen.
Jag hade jättetrevligt med dessa människor, men det konstiga är att jag inte umgås med dem annars. Jag har inte numret till någon av dem, och kunde inte med att fråga eftersom jag inte ville få dem att tro att jag raggade på dem eller så; vi har bara umgåtts hittils genom min systersyster som jag glidit ifrån.

Så det känns lite konstigt, som att bilda nya vänner man aldrig kommer att träffa igen. Dumt på något vis, bitterljuvt skulle man väl kunna säga om man vore pretto. Hmm.

Alla Är Sjuka Och Konstiga

Tänkte ta en dricka-öl-och-snacka-skit-och-kanske-hitta-på-något-mer-kväll med grannen Henrik, men då har han gått och fått feber istället, så den planen sprack redan innan den blivit riktigt påkommen. Och kompis Lis har gått och blivit drabbad av jag-ska-ta-det-lugnt-idag-viruset, iallafall ifall man ska tro hennes blogg eller vad hon säger på msn (vilket man ju inte kanske kan göra med henne egentligen, den luringen. Henne vet man aldrig var man har... )

Och Kompis Mar o Kompis Sof har blivit förvirrade och bor någon annan stans (ej felstavat, en stans är en plats, så det är en annan stans än denna stans.) så dem kan man inte vara med heller. Så det blir till att käka pizza bara Howard och Jocke och jag, och kanske se lite stargate atlantis. Med andra ord, den fredagskvällen jag tänkte ha för två veckor sedan.

Eller tja, kanske går ut litegrann ändå, till skål bara för en öl....

The Fountain

är ännu en av dessa DarrenAronofsky-filmer som man inte kan se utan att känna sig omänsklig. I detta fall, en slags svindel inför sin egen dödlighet. Requim For A Dream var om knark, Pi var om galenskap/obsession/kunskap, men the Fountain är om något vi alla är med om: döden.

Helt bizarrt, faktiskt. Första gången jag såg den kände jag mig upprymd, andra gången deprimerad, nu känner jag mig mest mer meningslös, på ett bra sätt. Som att jag inte kan ställa till med stor skada, som att bara det faktum att jag levt räcker för att vara nöjd. Som att jag inte behöver bry mig om något, egentligen, utan att det räcker som det är.

Man behöver nog vara prettojohan för att förstå vad jag menar ;) Men det är okej.

Flashback Ett

Istället för att redogöra för en normal tråkig trevlig dag, som de flesta bloggar i världen gör, så tänkte jag gå tillbaks till en gammal favoritdag.

Jag vill bara påpeka att mitt minne är notoriskt dåligt, och jag misstänker att jag kanske blandar ihop två olika dagar, men det gör ingenting, egentligen. Kontentan är densamma; det är de individuella ögonblicken som betyder något. Jag tror att det var förra året, på nationaldagen. Dagen var 6/6/06, nationaldagen.

Det var en kväll efter att jag, kompis Lis och kompis Luc vart i olofshöjd på någon social sammankomst hos kopis Sof och kompis Mar. Vi hade börjat göra oss iordning för att gå hemmåt, men i exakt samma stund som vi kom utanför dörren så insåg vi att vi inte egentligen ville gå hemmåt - vi vile gå vidare. Så vi tre gick istället vidare innåt stan, pratade och skojade, och det var nysommar. Vi gick förbi mängder av fulla och glada människor, kom fram till ett hopptält fullt med människor och skumparty och som spelade nationalsången på technomanér.

Vi kom till Dubliners, vid kopparmärra. Vi gick in. De hade ett liveband, engelska eller kanske skottska gitarrister som sjöng och spelade. Vi köpte öl och hade trevligt, bandet spelade U2's With Or Without You och jag kände mig nostalgisk. Vi köpte nötter, jag bjöd kompis Luc på en White Russian, och sedan började bandet skämta om att det var "the most diabolic night ever, 6/6/6, så de spelade Sympathy For The Devil och alla sjöng med eller slog i borden i takt.

Efter kvällen var slut så drog vi oss åt olika håll, kompis Luc skulle åt ett håll och jag och komis Lis skulle åt det andra. Jag hade cykel med mig, så hon satte sig på pakethållaren och vi cyklade åt vårt håll och vinkade hejhej åt kompis Luc.

Paus. Det finns en film som heter After Life, den är koreansk. Premissen i filmen är att när man dör får man välja ett ögonblick i sitt liv som man får återuppleva om och om igen, i resten av evigheten, och hela tiden känns det som om det vore för första gången. Det som följer härnäst är ett sådant ögonblick, som jag förmodligen skulle välja att leva resten av evigheten i.

Kompis Lis satt på min pakethållare och vi tog oss in emot gamlestan och där vi bodde. Eftersom vi inte hade någon radio så fick hon var min cykelradio och sjunga de sånger jag önskade, på skämt sådär. Och så kom vi fram emot skf.

Solen lös ifrån norr, litegrann. Det var en ljus och varm vårkväll, och jag kunde känna doften av vårblommorna, höra ljudet av floden brevid och den varma vinden, en av mina bästa vänner som sjöng lite glatt berusat bakom mig, och se den fruktansvärt vackra himlen ovan mig, moln i vårljus, och känna tröttheten i benen och alkoholen i huvudet som gav mig ett sådant där lyckligt lugn. Och det var ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, ett som jag skulle kunna leva resten av allt i. Det har etsat sig fast i mitt huvud sedan dess, och är ett sådant där minne jag plockar fram och varsamt studerar när jag känner mig nere. Vårljus, nyutslagna löv, min vän som sjunger Pulp, gnisslet från cykelhjulen.

Fantastiskt.

Diverse Godbitar

John Cusack är härmed nominerad till priset som "alltid en bra skådis" efter att jag sett honom helt nyligen i dels nya bra filmen 1408, och dels i gamla favoriten Grosse Pointe Blank. Han är också bra i sådana filmer som High Fidelity, Being John Malkowich och Identity, och detta är bara de filmer jag kan nämna på rak arm. Jag har aldrig sett honom göra en dålig roll.


Kolla in den här youtubevideon från senaste gången jag var på sticky*, och lyssna på låten. Alla som har varit på sticky de senaste året, eller har gått på magasinsgatan överhuvud taget, eller har tänkt gå på sticky, har hört den låten, men jag har aldrig vetat vad den heter och aldrig varit tillräckligt nykter för att komma ihåg att fråga, men nu vet jag vilken den är. Det finns också en mängd covers på den, alla från Sex Pistols till Wannadies.


U2's Stuck In A Moment är ganska lätt att spela på trummor, måste jag säga. Och dessutom trevlig att spela, vilket är viktigare. Ibland ramlar man över sådana låtar utan att vara beredd på det, och det är alltid trevligt. Speciellt när man kan göra om dem litegrann så att det passar en själv bättre, men fortfarande passar med musiken.


När jag dör har jag bara ett krav: det ska vara utomhus. Jag skiter i om det regnar, snöar eller är strålande sol, men det ska vara utomhus och jag ska vara vid medvetande. Gärna dagtid.

Helst också typ åtta hundra år gammal, men 'utomhus' är det viktiga ordet här.


Jag tycker synd om Percy Bysshe Shelly. Han var en writer, skrev en massa bra poesi (Ozymandias, någon?) och var kompis med Byron. Han ville säkert se sig som en viktig poet för framtiden, att han skulle skapa artistiska och djupa verk, och att namnet Shelly för evigt skulle påminna folk om honom, Den Store Lyristen.

Men så skrev hans fru Frankenstein helt apropå ingenting, och han hamnade för evigt på andra plats. Visst, det är mer pretto att gilla Percy, men faktum är att det finns Frankenstein-kaffekoppar men inte Ozymandiaskaffekoppar.


Jag gillar fåglar. De var dinosaurier en gång i tiden**.


*Not really.
**Jo faktiskt.

Ny helg, nya äventyr

Tänkte ringa grannen henrik och föreslå en suparkväll, men han förekom mig och föreslog det själv den saten. Så vi satt hemma hos mig och drack fagerhultsöl, baccardi och sprite, och staropramen tills klockan blev sen. Han fick för sig att coacha mig i trumspel, och jag fick för mig att det var en bra ide, så min granne hatar mig ännu mera nu.

Har jag nämnt det? Min snälla och hotta granne har flyttat, så jag antar att min elaka superhotta granne har flyttat tillbaks in igen, damn her.
Så jag får ta det lugnt och försöka låta henne vaggas in i en falsk känsla av lugn och ro innan jag släpper loss ordentligt.

Men! Jag och henrik drog oss sedermera in till sticky, där jag fick lära henrik hur man raggar igen efter att han varit ihop med en tjej i tre&etthalvt år. Det gick inget vidare för honom, iallafall tror jag han gick hem själv och han raggade som en frusen man som mest vill ha någon att bibehålla kroppsvärme med, det vill säga inte så bra.

Själv så gick det bättre, även om jag också fick gå hem själv. Jag träffade ett par trevliga människor, rökte lte cigg, och raggade lite. Problemet var bara att det visade sig att den första tjejen jag raggade på var utbytesstudent som skulle åka hem på söndag morgon till tyskland (läs: imorrn bitti) och den andra tjejen hade sambo men tyckte ändå att jag var söt :/. Eftersom jag inte är så jättemycket för onenightstands utan möjlighet till något vidare så blev det inget speciellt för min del. Fast musiken var bra, de spelade det man önskade ("ramlar" förstås) och jag var trött som ett svin och hade något grymt mjälthugg mot slutet, så det var trevligt.


Jag raglade hemåt som en enbent man på ett skepp i storm, och sedan (läs:nu) så käkade jag hamburgare för att motverka bakisheten i morrn. Lisapisa kommer hem nån gång då, så det är bäst jag är någorlunda obakis då. Resten av tiden tänkte jag ligga och dö i min säng tills jag är nykter igen.

Fredags + första posten

Fredag. En konstig dag;

Ett: trött efter en lång arbetsvecka tänkte jag bara ta mig hem, äta pizza, se dålig tv (stargate atlantis för er andra som ser det IBPA [i brist på annat]) och sedan somna tidigt, då jag var trött och helt slut i kroppen.

Men! Historien slutar inte där, vilket är tur för då skulle den bli rätt trist.

På pizzerian hade de en ny kille som jobbade, och de bjöd på
kycklingkebab; så självklart smakade jag på den. Den var asgod, verkligen. Saftig och mumsig. Samtidgt var det en annan kille där som smakade på'n, och vi började småprata. Han visade sig heta henrik, bo precis i närheten (typ i huset brevid) och vara någorlunda ny i göteborg; - så det naturliga var att gå hem till honom och äta pizza istället för att jag skulle sitta hemma hos mig och ha tråkigt.

Jag vet vad ni tänker. Man-Date, tänker ni. Men så var det inte.

Så! Vi gick hem till honom, lyssnade på Winnerbäck och annan bra musik, och så snart kom hans andra kompis över. Pizzan var god, musiken var bra, och ölen var bra.

Nämnde jag inte ölen? Dumt av mig: han bjöd på öl också. Och kompisen hade med sig OP. Så, vi drack öl, OP och cola, och åt pizza. Allmänt mysigt. Vi snackade skit, åt och drack och hade roligt.

Sedan, när ölen tog slut, så kom jag på att jag ju hade ett par flaskor vin hemma hos mig, så förstås var det nästa anhalt; Santa justina och Chunky Red för hela slanten. Vi rökte en del, pratade musik och film och droger och kärlek och göteborg för hela slanten, och ju mer klockan närmade sig tolv desto mer kom vi på att vi borde gå ut. Eftersom henrik var ny i stan (på sätt och vis iallafall, det är komplicerat) och kompisen, Stefan, inte ens bor här egentligen, så ledde jag vägen. Mot Skål!

Skål var trevligt, jag träffade en trevlig flicka som tyvärr var tvungen att ta hand om sina för fulla kompisar, en gammal klasskompis, och lite allmänna människor. Prata, dricka öl, käka de berömda chillinötterna och digga lite Nancy Sinatra, det som skål brukar handla om.

Sedan vidare mot sticky, för att svänga de lurviga och ragga mera. Regnet öste ner utomhus fortfarande, men det spelade ingen roll; vi var runda under fötterna och varma i kroppen.

Vi kom in på sticky utan problem, även om vakterna frågade hur mycket vi druckit som de alltid gör. (ibland har de frågat när jag varit spik nykter, och de frågar inte killen framför mig! Måste vara mitt utseende...) Sen in.

Ok, tänker ni, vadan leder detta? Varför ens ta upp detta med sticky ifall det är så tråkigt? Jo!

Väl på sticky tappade vi bort en av oss som var tillräckligt full för att inte minnas varför vi tappade bort honom, och sedan var det dans/öl/cigg som gällde. I allmänhet var det bara en trevlig kväll, med allt som hör till: prata skit, dricka öl, röka cigg, dansa lite, ragga lite.

Under kvällen träffade jag en trevlig flicka till, som jag *tror* hette anna. Jag och anna fick av någon anledning för oss att vi skulle brottas där, mitt på dansgolvet. Det var asroligt, fast nu såhär i nyktert tillstånd har jag fattat hur korkat det var. Vi höll inte igen, utan slogs för fulla muggar, och om vakterna sett oss hade jag antagligen blivit utslängd och kanske polisanmäld. Jag menar, ifall ni sett en kille som tryckte ner en tjej på dansgolvet, vad hade ni trott? Men det var roligt, ingen dog, vi garvade mycket åt det båda två, och musiken var bra.

Fast sedan kom en annan kille med öl och cockblockade mig, så jag fick slinka undan tyvärr... men det var förstås roligt ändå.

Frammemot fyra drog vi oss hemmåt, och kompisen stefan somnade på min soffa.

Ganska långt ifrån en somna-framför-tvn-kväll, som jag tänkt mig. Otroligt roligt däremot, en sån där kväll som bara smyger upp på en. Jej för sådana!