En Helt Sann Historia

Detta är helt och hållet sant.

För ett par år sedan när jag just börjat cykla runt i göteborg, så skulle jag cykla från Poseidon till Nordstan. Nybörjarcyklist som jag var så cyklade jag mitt bland en massa människor och letade efter en cykelbana utan att hitta den, då jag blev påsprungen av en trettiårig man, sliten och lite a-lagare-aktig. Jag vet inte om det var så att vi bara råkade kollidera eller ifall han sprang på mig med mening, men han började iallafall svära åt mig, skrek "varför cyklar du på trottoaren för!" och var allmänt förbannad. Jag skämdes lite men fick inte en syl i vädret, och kunde alltså inte förklara att jag inte hade en aning om vars närmaste cykelväg var och att jag inte ville bli överkörd, och att trottoaren verkade säkrast eftersom det var jäkligt glest med folk där.

Så istället stammade jag fram en ursäkt, väntade tills han började gå därifrån, och började cykla vidare, ner på gatan den här gången (screw bilarna, jag skämdes). Men jag kommer inte längre än ungefär tio meter innan han springer på mig igen, och sparkar så hårt på framhjulet att jag nästan faller av cykeln. Han svär ännu mer åt mig, men den här gången fattar jag att han gör det med mening, så jag blir bara förbannad. Jag ids inte gräla med honom nånting dock, utan säger bara åt honom att "gå du åt ditt håll och sköt ditt, så sköter jag mitt" och så väntar jag tills han hunnit bort en bra bit. Sedan ser jag till att cykla en bra bit ifrån honom när jag cyklar förbi.

Nu kommer poängen med den här historien. Detta var ungefär klockan ett, vid Poseidon alltså. Dagen efter läser jag i metro att en trettiårig man har jagat en gammal tant vid järntorget, svurit åt henne och ropat "Ska du cykla på mig!?" (citatet stod alltså i tidningen). Detta skulle ha skett ungefär halv tre. Alltså enoenhalv timme senare.

Herregud, jag har skapat ett monster.