Flashback Ett

Istället för att redogöra för en normal tråkig trevlig dag, som de flesta bloggar i världen gör, så tänkte jag gå tillbaks till en gammal favoritdag.

Jag vill bara påpeka att mitt minne är notoriskt dåligt, och jag misstänker att jag kanske blandar ihop två olika dagar, men det gör ingenting, egentligen. Kontentan är densamma; det är de individuella ögonblicken som betyder något. Jag tror att det var förra året, på nationaldagen. Dagen var 6/6/06, nationaldagen.

Det var en kväll efter att jag, kompis Lis och kompis Luc vart i olofshöjd på någon social sammankomst hos kopis Sof och kompis Mar. Vi hade börjat göra oss iordning för att gå hemmåt, men i exakt samma stund som vi kom utanför dörren så insåg vi att vi inte egentligen ville gå hemmåt - vi vile gå vidare. Så vi tre gick istället vidare innåt stan, pratade och skojade, och det var nysommar. Vi gick förbi mängder av fulla och glada människor, kom fram till ett hopptält fullt med människor och skumparty och som spelade nationalsången på technomanér.

Vi kom till Dubliners, vid kopparmärra. Vi gick in. De hade ett liveband, engelska eller kanske skottska gitarrister som sjöng och spelade. Vi köpte öl och hade trevligt, bandet spelade U2's With Or Without You och jag kände mig nostalgisk. Vi köpte nötter, jag bjöd kompis Luc på en White Russian, och sedan började bandet skämta om att det var "the most diabolic night ever, 6/6/6, så de spelade Sympathy For The Devil och alla sjöng med eller slog i borden i takt.

Efter kvällen var slut så drog vi oss åt olika håll, kompis Luc skulle åt ett håll och jag och komis Lis skulle åt det andra. Jag hade cykel med mig, så hon satte sig på pakethållaren och vi cyklade åt vårt håll och vinkade hejhej åt kompis Luc.

Paus. Det finns en film som heter After Life, den är koreansk. Premissen i filmen är att när man dör får man välja ett ögonblick i sitt liv som man får återuppleva om och om igen, i resten av evigheten, och hela tiden känns det som om det vore för första gången. Det som följer härnäst är ett sådant ögonblick, som jag förmodligen skulle välja att leva resten av evigheten i.

Kompis Lis satt på min pakethållare och vi tog oss in emot gamlestan och där vi bodde. Eftersom vi inte hade någon radio så fick hon var min cykelradio och sjunga de sånger jag önskade, på skämt sådär. Och så kom vi fram emot skf.

Solen lös ifrån norr, litegrann. Det var en ljus och varm vårkväll, och jag kunde känna doften av vårblommorna, höra ljudet av floden brevid och den varma vinden, en av mina bästa vänner som sjöng lite glatt berusat bakom mig, och se den fruktansvärt vackra himlen ovan mig, moln i vårljus, och känna tröttheten i benen och alkoholen i huvudet som gav mig ett sådant där lyckligt lugn. Och det var ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, ett som jag skulle kunna leva resten av allt i. Det har etsat sig fast i mitt huvud sedan dess, och är ett sådant där minne jag plockar fram och varsamt studerar när jag känner mig nere. Vårljus, nyutslagna löv, min vän som sjunger Pulp, gnisslet från cykelhjulen.

Fantastiskt.